De kvinnor som förvärvade extraordinär klokhet och kunskap, kunde i äldre tider uppfattas som ett hot. Samtiden misstänkte att de var bara delvis mänskliga, och att de hade övernaturliga krafter, som kunde utgöra faror för gemene man. Därför blev många kvinnor illa sedda och förföljda.

Sägnerna om skogsrået är tillkomna i denna anda, och berättelserna visar ofta på uppenbara orättvisor mot kvinnan/rået. Mannen står ofta för en listig och grym handling mot rået, men berättelsen fritar honom från ansvar, eftersom att hon i början anses ha förvridit hans förmåga att tänka klart.

I min skulptur utgick jag från följande uppteckning från Linde socken i Västmanland. Berättare var bonden August Blomkvist född 1857, som hörde den som barn av en gubbe. Källa: Svenska Folksägner, Bengt af Klintberg.

”Det var en kolaredräng som låg i skogen och kolade, och det var i Hartzbergsskogen. En kväll kom det ett snyggt fruntimmer in t'en och prata mä'n. Hon sa att hon var nykommen på trakten och skulle till Stripa men inte hitta vägen dit. Hon var lättsam och rar, och han tyckte åt'na att hon kunde stanna kvar hos honom och stöka åt'en och hjälpa'n med milorna. Och hon stannade hos'en i tre år, och fick tre barn mä'n, och den minsta ungen var en flicka och den kalla hon för snorvipa.

Men han hade måst lova henne, att när han hade varit borta och kom, skulle han först slå i en tall som hon peka ut åt'en, och han skulle slå tre slag i tallen.

Men så en gång glömde han det där, och när han kom fram till milan fick han se'na som hon var, och hon stod där och kroka ut med näsan, rev ut med klorna, och släckte med römpa, som hon doppa i ett vattenämbar. Han vart alldeles förskräckt, för han förstod att det var råhanda han levt ihop med. Men till henne sa han inget utan vände om och gick till en gammal lappgubbe och tala om för honom, hur det var ställt. Och lappgubben sa:

- Ta en skrinda med dig och ta henne och barna med dig ut på Råsvaln, men sätt dig själv på hästen och rid, men selpinnarna ska du sätta i så lösa, så du kan få dän dem med hälen. Men du får inte ha någon hårdknut på dig, utan allt ska vara knutet i lyckor. Då du kommer mitt ut på sjön ska du rida ifrån dem, men se dig inte om förrän du kommer fram till Guldsmedshyttan.

Nu gick kolarn tillbaks och slog i tallen tre gånger som han brukte, och hon var nu ett snyggt fruntimmer. Han hade nu skrinda och häst med sig. Han sa åt'na att de skulle åka bort och satte henne och barna i skrindan, men själv red han på hästen. Då han kom mitt på sjön, kom det sju vita vargar fram på isen. Då hon såg det och förstod vad han tänkte göra, bad hon för sig och barna och sa:

- Om du ej har förbarmande med mig och de andra, så ha åtminstone förbarmande med lilla Snorvipa. Och om du gör det du nu tänker, så ska jag kalla på bror min i Hatzberget, syster min i Ringhälla och min kusin i Stripa.

Men karln hennes red iväg. Då började hon ropa på hjälp, och det började att skjuta från alla tre bergen, och det dundrade som kanoner och slog ner i isen bakom honom, och det var glansis. Men han red fri, för han hade alla knutar knytna i lyckor. Men henne och barna åt vargarna upp.”.

Min skulptur visar skogsrået, och ljudvågorna av de tre knackningar som hon behövde höra för att förvandla sig till ett väsen som behagade hennes man.

Min reflektion är:

Vad hade hon gjort för fel, för att förtjäna sitt öde? Hon gjorde ju allt för honom! Han utmålas i sägnen som offret, och hon som bedragaren. Men detta kan verkligen ifrågasättas. Egentligen är det ju tvärtom.

Jag vill att mitt skogsrå ska förmedla den urkraft som finns i det kvinnliga väsendet. Hon kämpar för en gott samspel mellan man och kvinna. Det är den enda framkomliga vägen för att nå jämlikhet.