Om guldet i skogen. Gobelängens mått: 273 x 203 cm. Nedhängande band ej medräknade.

Jag gick med min far i den norrländska skogsmarken. Vi sökte platser där han vistats förr om åren, och som hade haft en speciell betydelse. Vi hittade fragment av stigar och gamla kojor. Vi hämtade vatten från den gamla kallkällan vid myren, kokade kaffe och stekte fläsk. Det var den gången jag hittade det gula i marken.

Min gobeläng heter Tankeknuten. Den är uppbyggd av flera skikt. Den översta är naturen, som den ser ut. Lodjuret vet var guldet finns. Men det säger inget. Lodjuret värnar sina tassemarker.

Den ljusa ytan visar tankevärlden med minnen och fragment av stigar vi fann. Den flyktiga naturen som återtar sina stigar, när de inte längre trampas. Björnen fanns där som en känsla. Vi kände oss iakttagna, den snusade på stigen som vi gått på. Kanske funderade den om vi skulle avslöja hemligheten. Vi såg oss omkring, där på stigarna, och våra ögon och våra frågande ansikten lade jag in på stigen.

Den mörka ytan är sorgens landskap, där blodet och regnbågen är slagen i spillror. Det var sista gången min far gick i sin ungdoms skog.

Banden symboliserar minnet av de bortglömda stigarna. Hur de leder fram till tankeknuten. Jag klipper inte upp knuten. Om tankeknuten klipps upp kommer kunskapen om var guldfyndigheten finns att sippra ut. Och då blir naturen förödd.

Djuren vet. Och jag vet. Men vi säger inget.