"Vi och vi. Jag och du. Så står det i ristade hjärtan på Berit Mannbergs verk. Det är ett konstfullt tillverkat föremål, format i pappersmassa, som hänger fritt i rummet och ska ses från alla håll. Vid första anblicken är det förvillande nära en bit näver från en ung och smäcker björkslana.

I århundraden har människor torgfört sina innersta känslor som klotter. Gamla ristningar från romersk och vikingatid kan kanske jämföras med våra dagars digitala bloggande. Privata åsikter blir offentliga och alla kan få reda på vad bloggaren tycker och känner. Ändå kan vi fortfarande träffa på kärleksförklaringar och även dess motsats, fördömande och kritik, lite varstans klottrade på sten och betong, och ristade i trädens bark. Hjärtan och tecken som där växer med träden, de vidgar sig med tiden och brister till slut.

Hos Berit Mannberg finns ristningarna på den slanka björkstammen. Hjärtats form upprepar sig även i verkets öppningar. Går vi runt ser vi två ansiktsprofiler som möter varandra, två älskande förbundna för evigt. Färgvalet är laddat med symbolisk innerbörd. Björkens färg är som det oskrivna bladets, vit. Kanternas ljusgröna lyster påminner om den färska saven, om det spirande livet. Andra infällda färginslag är det röda som liknar blodet och erinrar om både förälskelse, passion, kärlek. De gula ristningarna har hoppets, morgondagens och solens ljus.

Berit Mannberg arbetar alltid nära naturen. Träden, djuren och ljuset men också den ständiga förändringen hos allt som lever omger människan i hennes verk. Även när hon inte väljer textilt material som väv, applikationer och tyginstallationer, finns den mjuka höljande känslan kvar i hennes arbeten.".