Bofinken (L 15 cm) är efter lövsångaren Sveriges vanligaste fågel, med 10 miljoner par. I de bästa häckningsskogarna kan man passera ett bofinkrevir var femtonde meter. Hanarna slåss aggressivt om sina revir och om honorna. Linné kallade bofinken "den ogifta finken", Fringilla coelebs, eftersom han trodde att hanarna övervintrade men honorna flyttade. Några få individer (mest hanar) övervintrar i Skåne, men de stora skarorna flyttar vidare åt sydväst.

Se: Hane i praktdräkt omisskännlig med blågrå hjässa och nacke, samt bröst och huvudsidor roströda. Brun rygg, gulgrön övergump, svart stjärt med vita kanter. Dubbla vita vingband syns på sittande och flygande fågel, både hane och hona. Honan i övrigt svagare färgad.

Hör: Den omisskännliga, dialektala sången består av en serie snärtiga visslingar i fallande skala (som ett klingande skratt), varpå följer en slutknorr: "si-si-si-se-se-se-sidevidua". Avslutas ofta med ett omotiverat "köck" (fågeln sätter punkt för framförandet!). Lockläte ett typiskt, starkt "fink - fink" (talgoxens motsvarighet vekare), föregås ibland av ett "huitt".