Grönfinken (L
15 cm) bygger ofta sitt bo i en tät enbuske i hagmarksmiljö.
Den grova kilformade näbben är både pincett och tång
vid fröhantering. Frön är basfödan. Ses ofta i ogräsbestånd
samt en- och nyponbuskage. Vistas mycket i flock. Är både stann-
och flyttfågel.
Se: En "atletiskt" byggd finkfågel, med grov kropp, stort huvud och kraftig näbb. Hane i praktdräkt typiskt mossgrön, med lysande gult vingband, synligt på sittande och flygande fågel. Gula stjärtpennekanter, bra flyktkaraktär. Honan mer bruntonad, mattare färgad. (Grönsiskan är tunnare, mer kontrastrik i dräkten, och vistas klängande i trädtoppshöjd). Hör: Typiska
men svårbeskrivna ljud: En utdraget rullande vissling vanligast.
Lockar med korta upprepade visslingar "djupp-djupp-djupp"
(hämplingens motsvarighet torrare). Mer melodiskt med: "drooit"
(uppåtböjt). Sångsätt 1: En fräsande kväkning,
med svajig ton, "dschryyysch" (snarlik bergfinkens, vars motsvarighet
dock inte alls är svajig i tonen). Sångsätt 2: En musikaliskt
väldrillad blandning av egna locktoner, rullningar och kvittranden.
|