Grönfinken (L 15 cm) bygger ofta sitt bo i en tät enbuske i hagmarksmiljö. Den grova kilformade näbben är både pincett och tång vid fröhantering. Frön är basfödan. Ses ofta i ogräsbestånd samt en- och nyponbuskage. Vistas mycket i flock. Är både stann- och flyttfågel.

Se: En "atletiskt" byggd finkfågel, med grov kropp, stort huvud och kraftig näbb. Hane i praktdräkt typiskt mossgrön, med lysande gult vingband, synligt på sittande och flygande fågel. Gula stjärtpennekanter, bra flyktkaraktär. Honan mer bruntonad, mattare färgad. (Grönsiskan är tunnare, mer kontrastrik i dräkten, och vistas klängande i trädtoppshöjd).

Hör: Typiska men svårbeskrivna ljud: En utdraget rullande vissling vanligast. Lockar med korta upprepade visslingar "djupp-djupp-djupp" (hämplingens motsvarighet torrare). Mer melodiskt med: "drooit" (uppåtböjt). Sångsätt 1: En fräsande kväkning, med svajig ton, "dschryyysch" (snarlik bergfinkens, vars motsvarighet dock inte alls är svajig i tonen). Sångsätt 2: En musikaliskt väldrillad blandning av egna locktoner, rullningar och kvittranden.