Gulärlan (L 16 cm) är en karaktärsart för den betade strandängen. Äng med för lite bete och för mycket högt gräs överges av arten. Men den trivs inte heller på alltför hårt betad strandäng. Det måste finnas tuvor kvar mellan slätbetade partier. I en sådan tuva bereder gulärlan sitt bo. Arten vistas ofta på marken mellan nötkreaturens klövar, för att där fånga flugor. Den tar även andra insekter, som fjädermyggor, bladlöss och trollsländor. Liksom sädesärlan vippar gulärlan oavbrutet på stjärten, samt flyger bågigt (genom att först kasta sig fram i luften med en vingslagsserie, och sedan lägga ihop vingarna på ryggen för att minska luftmotståndet, i ständig upprepning). Allmogen tog förr fasta på gulärlans ankomst (en månad efter sädesärlan), för då var det den rätta tiden att så. Arten har lokalt kallats såfuggel.

Se: Omisskännlig som "en på bröstet gul sädesärla". Gulärlan skiljes från den sällsynta forsärlan bl a på ryggfärgen (gulärlan olivgrön, forsärlan grå) samt på olika biotopval.

Hör: Ett för tränade öron typiskt locklätet, lite stumt: "psit", ibland med mer sväng: "tslie".