Storspoven (L) är vår största vadare. Under vårens drillande flyktspel höjer den sig med starka vingslag, och dalar därefter långsamt ner. Med sin långa näbb kan den hitta maskar och andra smådjur långt nere i dyn. Vistas på strandängar och odlad mark. Storspovshonan flyttar några dagar efter det att ungarna kläckts, hanen flyttar när de är just flygfärdiga. Storspovens läte förebådade regn, trodde man förr, och i Västmanland kallades den "vindspole".

Se: En högrest, långbent vadare med en enormt lång nedåtböjd näbb (uppemot 15 cm). Brunspräcklig fjäderdräkt, en vit ryggkil. Förväxlingsrisk med småspov, som dock har ljus "mittbena", mer randig karaktär på huvudet, och helt annat läte.

Hör: Omisskännliga, melodiska ljudyttringar. Spel: Börjar med melankoliskt korta visslingar, som övergår i en bubblande, jublande drill, vilken mot slutet dör ut. Lockläte: En tvåklangig vissling, med snärtig stegring på andra stavelsen "ooo-iii". Även andra flerstaviga, typiska ljud. (Småspoven har en helt annorlunda, hårt gnäggande vissling).