Uppifrån ett mistelbestånd på sjuttiotalet klotformiga plantor, hörs ett ihärdigt surrande. Det låter träigt, som när man drar fingret över en kam. Och däruppe sitter dubbeltrasten, ljudets upphovsmakare. Fågeln drar sig djupare in bland de vintergröna växterna uppe i trädtopparna, när vi uppenbarar oss under dess näringslokal.

"För övrigt är han en klumpig, skygg och grälsjuk fågel". 1900-talsutgåvan av nordisk familjebok är inte nådig mot dubbeltrasten. Denna vår största, men därför knappast klumpiga trast kallades tidigt för dubbel kramsfågel. Av kramsfågel, som mestadels var mindre arter än dubbeltrast, lagades delikata måltider. Trasten jagades alltså, och till detta kan nog egenskapen skygghet kopplas. Nyttan med trasten angavs förr till att dess kött var "ganska välsmakligt".

Men vad grälsjuk kan anspela på är svårare att förstå. Av egen erfarenhet som konstnär, vet jag att det är lätt att bli stämplad som grälsjuk, när man kräver försörjningsutrymme. Så jag tänker fria dubbeltrasten. Den vill ha livsutrymme för sin överlevnad, och mistelbären ingår i dess vinterrevir. Surret från mistlarna talar om att trädgårdsmästaren är hemma, och beredd att försvara sitt matförråd.

"Dubbeltrasten tyckes vara af fredligt lynne; ty han slåss aldrig med sina kamrater", menade lundazoologen Sven Nilsson år 1858 i boken Skandinavisk Fauna, alltså ett utlåtande i bjärt kontrast till vad nordisk familjebok kom fram till ett halvsekel senare.

"Fåglarna träckar till sin egen olycka", skrev Linné i Flora Svecia år 1755. Med det menade han att dubbeltrasten åt mistelbären, vars frö och klibbiga köttsaft passerar fågelns matsmältning och kommer ut ofördärvat bakvägen, och kan fastna på en ny trädgren långt från ursprungsplantan. Så sprider fågeln misteln, och får ny vinterföda. Men av mistelbären tillverkade människorna också fågellimmet, som ströks på sittkvistar, och den trast som landade på ett sådant limspö fastnade ohjälpligt, och blev befriad endast av döden. Förutom av mistel så tillverkades fågellim av körsbärens klibbiga fruktsaft, därav det äldre namnet fågelbärsträd på körsbärsträd.

Det är inte bara dubbeltrasten som kämpar för att skydda sina intressen. När trasten släppt sitt klibbiga mistelträck på grenen, börjar fröet att sträva och gro inåt växtens bark. Detta känner trädet av, och bildar då ett ämne till skydd. Detta skyddsämne känner mistelgrodden i sin tur av, och alstrar därför ett eget ämne som strävar efter att knäcka trädets skyddsämne. Vilket av dessa ämnen som vinner är olika. Varje mistel är ett väl synligt tecken på att mistelns skyddsämne vunnit. När trädets skyddsämne vunnit saknas synliga segertecken.

Turdus viscivorus är dubbeltrastens vetenskapliga namn från 1758, och det betyder den mistelätande trasten. Ett gammalt svenskt namn är också just misteltrast eller misteldrossel. Fågelnamn är en mycket ombytlig disciplin, och under 1700-talet kallades dubbeltrasten allmänt för björktrast, exempelvis av Linné, vilket i nutiden är en helt annan art. Den begreppsförvirring som är knuten till fåglars namn gör det ofta svårt att veta vad äldre beskrivningar egentligen avser för art.

Rubriken till denna artikel är ett anagram, en bokstavslek. Genom att flytta om bokstäverna i ordet "dubbeltrast", så kan orden "bredbent lusta" skapas. Än sén då? Jo, dubbeltrasten har varit flitig att plantera mistlar i träden. Människorna har skådat hur växten förmått att tränga in och få tillväxt i de hårdaste träd. Och då har man skapat sexuella riter kring den, i flera kulturer. Dubbeltrasten har därvid kommit att gynna den mänskliga fortplantningen, och säkert är, att många släkten - ovetandes - har fågeln att tacka för sin existens.

Från England kommer seden i juletid, att den som får sin vän under den upphängda mistelgrenen, har rätten att kyssa den personen. Legenden berättar vidare att djup förälskelse uppstår vid mistelkyssar. Och som en följd av detta torde ganska ofta det tillstånd inträffa, som rubrikens senare del antyder.

De keltiska druiderna tog mistelkulten på djupt allvar. De inväntade att månen var sex dagar gammal. Vitklädda såsom bären, skar de rituellt ner mistlar med en gyllene kniv, vilka föll ner på vita dukar. Två vita tjurar offrades. Man bad böner om välgång i livet och god fertilitet för de församlade. Druiderna såg också i paret mistel/ek en symbol för relationen människa/gud.

Misteln har gett ingredienser till afrodisiakum. Den har använts i mediciner mot flera sjukdomar, från antiken och in i våra dagar. De nordamerikanska indianerna har brukat misteln för att underlätta vid födslar. Min dubbeltrast här vid Rudö, Asköviken, som snarkar lågmäldt likt ett knarrande träd i vinden däruppe i sitt mistelrevir, har alltså mer än grälsjuka att förtälja. Den är en kärlekssymbol, och bärare av en rik etnobiologisk kulturhistoria.

Text och teckning: Gunnar Forsman