Förr i tiden talade man om Odens jakt. Man hörde hemska hundskall i skyn, speciellt efter mörkningen. Det fanns under århundraden bara en förklaring på fenomenet. Det var Oden, eller i senare tider "hin Oes jagt" som for fram över himlavalvet. Allmogen bävade inför denna hemska tilldragelse. Denna mörkrets varelse ansågs då vara ute på jakt med sina stövare. Skogsrået var det eftersökta bytesdjur som ibland pekades ut i berättelserna.

Zoologen Sven Nilsson funderade mycket över Odens jakt, speciellt som han hörde fenomenet själv flera gånger. Han lade fram teorin, vid mitten av 1800-talet, att ljudet skulle kunna härledas till flyttande gåsflockar. Gåsropen skulle motsvara hundskallen, vingbruset kunde tolkas som de springande hundarnas flämtningar. Han efterlyste vittnesmål från de som hörde jakten, om dess karaktär och i vilken riktning den for. Hur hans efterforskningar i ämnet slutade vet jag inte, men förklaringsmodellen var av allt att döma riktig.

Relief i träplatta, furu. Ytan bränd och målad med äggoljetempera och oljefärg. Mått: 140 x 100 X 4 cm. Ytan är vågrätt konkav. Pris: 5000 kr.