Måndag den 22 maj 2017 satt familjen och fikade på terassen utanför huset, tillsammans med en gäst. Plötsligt blev vi varse en rödhake, vilket vi i och för sig ofta sett i trädgården, men som nu oroligt strök omkring runt oss. Det som var extra anmärkningsvärt var att den hade mat i näbben. Detta utgör en tydlig häckningsindikation. Småfåglar äter direkt, såvida de inte ska till boet med maten.

Men var kunde boet ligga, i så fall? Terassen gränsar till en hörna av husets tegelväggar, och det var dit fågeln ville. Där fanns en del bråte, som en värmepump vilken ska demonteras, och en fågelholk utan tak som skulle repareras. Holken hade legat där i tre år, eftersom projektet hamnat i kategorin "att göra när jag får tid". Vilket aldrig inträffar, verkar det som.

Det som var mystiskt med den liggande fågelholken, slog det oss nu, var att det stack ut löv och mossa ur takhålet. Vid närmare undersökning visade det sig mycket riktigt att en rödhake, förmodligen honan, låg därinne och ruvade på en bobale. Och väntade på att få bli matat av hanen. Hennes stora pepparkornsögonen stirrade mot oss därinne i dunklet, smått anklagande, tycktes det: Ska ni verkligen störa mig, nu när jag ruvar? Vill ni kanske att jag överger mina ägg?

Naturen ska ju ha sin gång. Men här var det lite annorlunda ställt. En fågel som häckar halvannan meter från terassdörren intill husväggen, där måste man ta ett visst hyresvärdsansvar. Det största hotet mot den blivande rödhakefamiljen var alla predatorer som dagligen vistades vid utlagt margarin några få meter från den valda, öppna, och därför tämligen olämpliga boplatsen: katter, skator, kråkor, ekorrar. Därtill kom vissa besök av större hackspett. Samtliga begivna på ägg och småfågelsungar.

Första åtgärden blev att flytta matningen ifrån terassen. Andra åtgärden blev att sätta ett spännband över den liggande holkens ingångshål, vilket annars skulle kunna erbjuda en enkel åtkomst till boets innehåll. Bandet fixerade också holken mot underlaget, ingen katt skulle därmed kunna välta ner holken till marken.

Det öppna takhålet erbjöd ett större problem. Rödhakar väljer normalt öppna men dolda boplatser, typ under en rotvälta i skogen. För att behålla öppenheten, men förhindra att nämnda borövare skulle kunna få framgång, tillverkade jag ett galler av tre skruv, satta i en bräda som låstes med en tving framför takhålet. Åtgärden fick vänta tills den 26 maj, då två ungar kunde skymtas inne i halvdunklet (första ungen sågs den 24:e). När ungar väl har kläckts minskar risken för övergivning av ett bo pga störning, eftersom föräldrainstinkten då blir starkare.

Avståndet mellan skruvarna satte jag till ett mått på 30 mm. Var det för smalt? Frågan var hur föräldrarna skulle ta förändringen, jag höll noga koll, på tio meters avstånd (vilket tycktes vara ett minimiavstånd till oss människor om boet skulle kunna besökas). Den ena föräldern sprang utan att tveka rakt in mellan skruvarna. Den endra föräldern var mer tveksam, den ryttlade rådvill runt holken och framför skruvarna, orolig och misstänksam mot förändringen. Men så hoppade även den in utan svårighet.

För att ytterligare höja säkerheten fick fåglarna överta det nyinköpta parasollet, som sattes över boet. Det förhindrade insyn från de hungriga skator, som ofta satt på takkanten och spanade efter mat, endast 2-3 meter från rödhakeboet.

Den 3 juni fotade jag med blixt in i boet, på en meters avstånd till ungarna, när inga av föräldrarna syntes till. På fotona skymtar fem undrande rödhakeungar, storögt bligande mot öppningen. Och så, den 4 juni var ungarna utflugna och boet tomt. Våra säkerhetsåtgärder hade varit lyckosamma. Det enda som återstod för mig, var att måla ett rödhakeporträtt, en syntes av alla de trevliga intryck jag fått av de vuxna fåglarnas aktiviteter, under våren i trädgården.

Akryl på pannå, 83 x 62 cm, 6000 kr utan ram.