När jag går upp på klippan för att spana, möts jag genast av fyra talgoxar. De ryttlar i luften framför mig, visar att de är hungriga. Nordanvinden är vass, det är fem minus när jag riggar upp tubkikaren.

Talgoxarna behöver föda för att hålla värmen. De vill åt min matsäck, kan jag förstå. Nu är det bara det att jag ska gå med packning i åtta kilometer denna dag, och jag anser mig behöva min matsäck själv, för att orka med vandringen.

Att talgoxar kan dressera människor hade jag ingen aning om. Men efter att ha mött "De fyras gäng" på Rudöklippan så vet jag. När jag står och kollar intressanta prickar vid horisonten, så blir talgoxarna alltmer närgångna. Ryggsäcken, som jag ställt ifrån mig väl stängd förstås, inspekteras i första hand. Där fann de inget.

Huvan är dragen över huvudet. Helt oväntat hörs små trippande steg däruppepå. Jag inser att talgoxarna bara pressar på med lite nervkrig, för att komma åt min matsäck, då de prasslande kliver omkring på mitt huvud. Alltså ruskar jag lite på mig, och fortsätter att kika genom tuben. Strategin är att låtsas som om ingenting hänt.

Situationen eskalerar. En ny talgoxe på huvudet, och sedan en i armbågsvecket. Tripp-trapp, tripp-trapp. De gör tydligen allt för att påkalla uppmärksamhet, och jag får nu uppbringa all min kraft för att verka oberörd, och få behålla min matsäck. Men deras anförare har ännu ett trumfkort på hand, visar det sig.

Han sätter sig på tubkikaren. Inte borta vid objektivet, nej, nej. Utan på mitten, ungefär där man ställer in skärpan. Vi pratar om två decimeter nu, från mina ögon. Jag lyfter alltså förvånat blicken från okularet, och tittar rakt in i dessa svarta pepparkornsögon. De stirrar rakt in i mina blå, utan att tveka. Detta är psykologisk krigsföring i den högre skolan. Vem ska vika först med blicken?

Det uppstår en ordlös men ändå tydlig mental envägskommunikation mellan oss, där budskapet är tydligt: "Vi fryser! Vi kräver vår andel av matsäcken!! NUUU!!!".

Jag får oväntat hjälp från en pust av nordanvinden. Talgoxen blåser av tuben. Man är räddad av gonggongen. Men ändå uträknad. För vem kan vara oberörd av en sådan blick? Den talgoxen såg rakt igenom mig, och tog kontakt med mitt överjag. Knappast rent spel, men förvisso ett smart drag.

Alltså lommar jag iväg till ryggsäcken, och börjar rota i den. Ok för att offra en av ostmackorna. Men äggmackorna tänker jag inte ens visa för talgoxarna. Jag är noga med att hela tiden hålla den genomskinliga matsäcksboxen dold i ryggsäcken. Jag anser att detta är en hyfsad kompromiss.

Här i ett träd finns en liten korg av metallnät, och i den pular jag ner ostmackan. Nu får jag vara ifred för talgoxarna. Även blåmesar och entitor klänger uppskattande på nätkorgen.

Denna kompromiss ger mig en frist vid tubkikaren. Och i god tid innan mackan är slut, så smiter jag iväg på dagens vandring. Nydresserad till insikten att nästa gång jag bestiger Rudöklippan, så måste jag vika en rejäl andel av matsäcken till De fyras gäng, och deras kumpaner. Enligt order från mitt eget överjag, samvetet.

Text och illustration: Gunnar Forsman