22 mars. Det har varit en kall natt, nu tinar det efter gårdagens snöstorm. Vi besöker Lövstagömslet vid Asköviken, och får avläsa strandängarnas redan rika vårfauna.

Hela strandängen är belagd med fruset smältvatten, som ett jämt och grått golv. Endast i några få vakar går vattnet öppet, där råder issörja. 150 grågäss ligger i blötan eller direkt på isen. Många av dem sover, efter lång färd mot norr. Vid förflyttning i sörjan är det efter samma princip som isbrytarskeppen använder. Gåsen häver sig upp på nyisen, som säckar under fågelns tyngd.

Bland grågässen hittar vi ytterligare flyttgäss, en sädgås och några kanadagäss. Tre nyanlända sångsvanar håller till bland gässen, och trumpetar nu och då med klara stämmor, i bjärt kontrast till gässens skorrande.

När vårens flyttfåglar väller upp över landet, så sprider de en värme bland oss människor. Vinterns hårdhet ger vika, vårens mildhet släpps fram. Hoppet återvänder. Sånglärkan är vårens kanske främsta budbärare. Och idag är lärkorna på plats, i hundratal. De sjunger inte ännu, förutom någon enstaka strof. Men de lockar, med sina sprittande, lite okynniga flyktläten.

Framförallt så vistas de i täta flockar ute på gråisen. Där springer de omkring, än hit, än dit, och sätter titt som tätt ner näbbspetsen mot isen. Vad kan de finna att äta där, som tycks uppträda i massförekomst? Sånglärkan äter fröer av många olika slag. Kanske kan de tillgodogöra sig frön från kaveldunen, vilka släpper i mängd så här års, och seglar långt från moderplantorna i vindarna.

Flockar av starar, samt några enstaka vipor och en ringduva, markerar även de vårens ankomst. Ett par råkor ser vi bland kråkorna på strandängens is. Karaktäristiskt för råkan är en toppig hjässa, de andra kråkfåglarna är mer "plattskallade". Runt sina ben har råkan "yviga kortbyxor", vilket de övriga saknar. Vidare har de gamla råkorna vita hudpartier vid näbbroten, en karaktär som de unga saknar. De bägge råkor vi ser är yngre fåglar, som nu ska utveckla den vita hudfläcken.

Råkorna är väldigt ortstrogna till sina kolonier, därför är det inte så ofta som vi ser råkor i våra trakter. I Uppsalatrakten är råkan betydligt vanligare. Under vårvintern flyttar råkorna tillbaka till sina kolonier, och då kan de ses i områden där de normalt inte vistas. 90 % av Uppsalabestånden utgörs av flyttande fåglar, och de bägge råkor vi ser idag har säkert siktet inställt på denna vår ädla grannstad.

Två ormvråkar seglar på himlahissen över Askö. De flyger tätt intill varandra, men utför inga direkta luftlekar. Man kan ändå gissa på flygstilen att detta är ett par, som kommer att häcka här i området. Åt andra hållet, vid Rudöklippan, finner vi en ljus fjällvråk. Den sitter och spanar i låga slyträd över snövidderna, den fäller i snön, och naturligtvis är det sork den är ute efter. Ingen jaktlycka dock, så länge vi har den i kikarsiktet.

Örnfrossa. Det går inte att beskriva dagen annorlunda. Möjligen är det ansamlingen av gäss här på strandängen, som verkar som en magnet på traktens örnar. Först ser vi en, sedan två, och det slutar på tio örnar horisonten runt. Men många av örnarna är ganska nära oss, och vi ser fem örnar samtidigt ihopträngda i den gamla pilens topp. Gigantiskt!
Nu och då gör någon eller ett par av örnarna en anflygning mot gässen, vilka då lämnar vakar och isar, för att ta till vingarna, och sätta sig i säkerhet. Vi ser dock ingen jakt, där någon örn tar sikte på ett enskilt bytesdjur.

Så blir det då läge för dagens mest oväntade art att uppenbara sig. Bakom snösträngen vid gärdesgården bortom översvämningen guppar en rygg från ett djur i rörelse. Strax är djuret fullt synligt i våra tubkikare. Efter en viss förvirring råder det ingen tvekan om vad det är för ett slags mårddjur vi egentligen ser skumpa fram: en utter! Storleken, kroppsformen, den ljusa hakan och halsen, allt syns tydligt.

Det är inte vanligt att se utter i Mälaren, vi kan inte påminna oss att djuret finns noterat i sen tid vid Asköviken. Uttern var vanligare förr, en källa A. Kempe från 1911 skriver exempelvis: "Vid stränderna af Mälaren och inlandets vatten är uttern ej sällsynt…". Från 1950 skedde en dramatisk nedgång av populationen. Hotbilden har varit komplex: miljögifter, störningar, jakt, trafik, exploatering av livsmiljöer.

En viss återhämtning av bestånden, till antal och utbredning, tycks ha skett under senare år. 2006 uppskattades antalet uttrar i landet till mellan 1000 och 2000 djur. Uttern är upptagen på den globala rödlistan (2005) där den är placerad i kategorin "sårbar".

Vi kan se att vår utter börjar böka i snön vid ett tillfälle, och det är inte omöjligt att den söker igenom en sorkgång. Smågnagare är en alternativ föda, jämte fisk. Att uttern har havsörnar relativt nära sig tycks inte bekomma den. En av örnarna sänker sig ner för att kolla lite, men en utter är ett alltför stort och farligt bytesdjur. Strax återvänder uttern in i bladvassen igen, samma väg som den kom.

Text och teckning: Gunnar Forsman