JAG HAR SETT ÄLVORNA DANSA
HÖGT UPPE PÅ SKOGSFJÄLLENS DRAKRYGGAR
.
I sena september befann vi oss i värmländska Bogens socken, på gränsen till Norge. Vi njöt av promenader i vackra skogar med flerhundraåriga tallar och torrakor, vi klev i mossar, bergknallar och vattendrag, plockade lingon och kantarell. En tjäder gjorde ett bullrande uppflog. I en ungtall satt ett väl synligt, övergivet bålgetingbo, där vaxkakorna var utrivna, kanske av bivråken, som finns i trakten sommartid.

Det vackraste skådespel man kan tänka sig, är när dimmorna dansar med sina slöjor mot skogsbergens toppar. Den lätthet, med vilken de uppstår och sorglöst berör varandra, för att strax därpå upplösas, har månget mänskligt öga storögt betraktat. För ett sekel sedan var tron på älvor lokalt ännu levande i vårt land. Här ett par värmländska uppteckningar (ur Vattnens Folklore av Carl-Herman Tillhagen):

”Älvorna skulle vara små fina varelser. Efter vad mor sade, skulle de vara alldeles som änglarna. De dansade i ring och var så lätta som fjun. Hon hade sett sådana vid Rottnan en kväll”. - ”Mor påstod att hon hade mött dem en gång. Det var i kvällningen ute på en mosse. Mor plockade bär. När hon gick hem, så såg hon små vita fruntimmer – de var så små som dockor – på mossen. Hon stod och tittade på dem, och rätt vad det var så var de borta.”.

Jag vandrade över bron vid den lilla Rolampälven. Där på en järnbalk brukar strömstaren häcka. Forsärla har setts på det skummande vattnets stenar. Jag vandrade längs vattendragets strand, på en igenväxt och blöt stig. Målet var en fornlämning, ett s k fångsgropssystem, med 5 + 6 gropar. Groparna var nu ganska uppgrundade. Hur gamla de är kan man bara gissa.

Men från stenåldern och fram till 1865 fångades älg i fångstgropsystem. Det gick till så att man gav akt på älgarnas stråk. Här i låglandet mellan älv och berg var ett givet stråk. Groparna lades på rad, och täcktes med ris. I deras bottnar byggdes trälådor, som höll ihop älgarnas ben. Ibland fanns istället spetsiga pålar i bottnen. Mellan groparna spändes nät, så att älgarna tvingades ut på den underminerade ”marken”. Att älgar även i nutid rör sig här på stigen framgår av spår i leran.

I fuktstråken tvingades jag passera genom moln av svärmande flygfän. Älglusflugorna torde Gud ha skapat när han var på dåligt humör. Men de har en intressant biologi. Dessa flugor svärmar under sensommar/förhöst. Sedan klättrar de upp på strån och buskar, för att invänta att en älg eller ett rådjur passerar. När detta sker flyger de in för landning på sitt värddjur, där de tar sig ner djupt i pälsen. Sina egna vingar biter de sedan loss, de har gjort sitt.

Parasitens mundel har skarpa tänder, och med hjälp av dessa biter de sig genom huden. De suger blod. En älg kan ha tiotusentals blodtörstiga älgflugor i pälsen. Underligt nog tycks värddjuret inte må speciellt dåligt av parasiterna. Dessa övervintrar i värdens päls, där det finns gott om värme och mat. Inuti älglusflugorna bildas ägg, som blir larver, som lever och växer inne i modern. Fram på vårvintern ska larverna förpuppas, och då föds de fram ur modern.

Älglusflugan kan sägas föda levande ungar. Larven förpuppas snabbt på marken, och puppans bästa överlevnadschans är om den snabbt blir översnöad, för att få köldskydd. Moderinsekten dör på våren. Men under högsommaren kläcks pupporna och blir de nya flugorna, de svärmar, och sedan i september-oktober letar de värddjur. Livscykeln återupprepas.

Älgflugorna har siktet inställt på idisslande hjortdjur. De kan bara tillgodogöra sig blodet från dessa.

Men ibland tar de miste, och det är då de kan hamna på oss förbipasserande människor. Flugorna kan t ex se våra ögon, och missta dem för älgens näsborrar. Vi kanske har gråbruna kläder, då blir vi ännu mer älg-lika. Och så plötsligt kryllar vandrarens hela huvud och armar av krypande älglusflugor – precis vad som hände mig. Än sen då, undrar någon.

När dessa flugor landar på människor, så kryper de omkring för att bedöma blodkvaliteten hos värden. Förmodligen är de inte helt nöjda med lukten. För de fortsätter krypa omkring och fundera. Vissa inser kanske sitt misstag, och flyger iväg. Andra satsar fullt ut, biter sig fast och börjar suga blod. Ett misstag som för flugan kommer att leda till döden.

Ett bett gör skapligt ont. Men krypandet är nästan värst. Att borsta bort en lus är hart när omöjligt. Den är platt och trycker sig bara mot huden. Den håller sig fast med vassa klor på ”händer och fötter”. Den har ett hårt skal, som är svårt att mosa. Och dess lårmuskulaturer är välutvecklade, de ser vältränade ut, som innehade de mästartiteln bland insektsvärldens kroppsbyggare.

Dessa kryp är helt enkelt skitjobbiga. Det slutade med att jag stod ute på gårdstunet med bar överkropp, och krävde av omgivningen att skulle avlusa mig. Vilket skedde och därefter kändes det bättre. En tröst är att efter första frostnatten avklingar plågan.

Älvorna ansågs vara en del av underjordens varelser, som man måste behandla med respekt. Om jag inte vore så indoktrinerad av alla vetenskapens sentida rön, så skulle jag tänka att dessa irriterande älglusflugor var uppskickade ur marken av älvorna - som ett straff för oss människor. För att vi på alltför många skogsmarker har utdikat mossar och fuktstråk, och skapat alltför stora kalhyggen. Inte bara i Värmland, utan i hela landet.

Men, älvlusflugorna kämpar som alla andra livsformer, för sin överlevnad, och de har hittat en nisch för framgång. De utgör föda i alla sina former, till många fågelarter, de är med och bygger näringskedjor och näringsvävar. Så – jag får acceptera dem, för deras plats i den biologiska mångfalden...

Blyertsteckning, 57 x 39 cm