Berguv

Oljemålning 81 x 63 cm

VÅRVINTERNATTEN ÄR I SIN LINDA Horisontstrimman i väster visar ännu upp en kallröd ton i avtagande. Vi befinner oss i en varierad natur, med skog, åker, berg, ängsmark, vassar och sjö. Mörkret kryper obönhörligt på och släcker ner detaljerna i det småskaliga landskapet. Vinden är vass. Vi lyssnar efter tecken på liv i den kalla marsnatten. Rävarna har ännu parningstid. Vi hör sporadiska skarpa skall. De revirhävdande hanarna försvarar sina aktivitetsområden gentemot kringströvande unga hanar som är på genomresa. Ett gammalt revirfast rävpar kan hålla ihop i många år. Honor från fjolårets kull kan sommartid hjälpa till med uppfödning av årets kull. Medan hanarna i kullen istället utvandrar på sök efter egna revir. Ute på ängens is brakar det oväntat till, och vi skymtar två skuggor i dunklet, vildsvin som inför förnimmelsen av tvåbeningarna tar språng mot den skyddande vassen. Liksom rävarna har svinen parningstid under den kalla årstiden, och då kan galtarna ha vilda strider med varandra. I brist på naturliga predatorer som varg, har vildsvinen i nutid på vissa marker ökat okontrollerat, efter att tidigare ha rymt/utplanterats, och åtlats/utfodrats som jaktvilt. Tamsvin och vildsvin utgör samma art. Natten är tyst. Men så plötsligt hörs ett dovt och mäktigt basljud, som sedan upprepas med några sekunders mellanrum. Ljudet är till sin karaktär enstavigt, men följs av ett slags utandningsljud som mera anas, och då blir det tvåstavigt med betoning på första stavelsen. Vi känner väl igen ljudet. Berguven ropar från sina jaktmarker! Uvhanens revirrop kan höras kilometervis, men den djupa basen är märkligt dov på närhåll. Det här ropet har förknippats med död och demoniska krafter. I Norge berättades förr att ”han är den styggaste fågel som flyger i luften. Han har ögon som glödande eldslågor, och en stämma så stygg, att det ryser i en då man hör honom i nattens tystnad”. Ropet tolkades i Telemarken som ”Hu bror! Hu bror!”. Tolkningen blev till fågelns lokala namn. Sägnen berättar att två bröder stod uppe på ett berg och tittade ner på gården, och trätte om vem som skulle få ärva den. Tvisten ledde till att den ene brodern knuffade ner den andre, så han slog ihjäl sig. Men dråparen förvandlades då av Gud till en uv, som i eviga tider får sona sitt brott med att ropa ”Hu bror!”. Ropet har även ansetts förebåda hungersnöd och krig. Smålänningarna tolkade ljudet som ”Ur by! Ur by!”, man måste lämna byn för att undgå svält och sjukdom. I Svenska Finland hörde man istället ”Ko hu! Ko hu!”, då skulle en ko bli sjuk och dö. Hördes ropet nära huset, kunde det varsla om en människas död, menade bland annat samerna. ”Bär ut! Bär ut!”, så kunde det uttydas då. Vi lyssnar andäktigt på detta kulturtyngda ropande, som med långa pauser återkommer från lite olika riktningar här i slättlandet. Vi vet att vi inte är nära uvens potentiella häckplats i området, och vi kan inte berätta var platsen heter, som vi befinner oss vid. Berguven är fridlyst och beskrivs som sårbar av Artdatabanken, och tyvärr förekommer ännu förföljelse, illegal handel med ägg och ungar, och störande fotografering vid häckplatser. Vi ser inte uven i mörkret. Men han finns där ute. För min inre syn ser jag honom, där han sitter på marken och ropar en stund, kanske i en paus vid jakten efter vattensork eller hare. Och den bilden överför jag till min målning. Lycka till med din häckning vid dessa marker, Hubror!