Fågel Fenix eld

FÖRYNGRINGENS TID ÄR NU Fågel Fenix är ett uråldrigt begrepp för återfödelsen i naturen. Föreställningar om denna fågel härstammar från det gamla Arabien. Fenix ansågs föryngras vart femhundrade år. Det gick till så att det ur ett ägg i Fenix bo föddes en ny Fenix, när den gamle Fenix dog. Nya Fenix lade då den gamle i ett ägg av trä och förde ägget till solens altare i Egypten, där ägget och den gamle förbrändes. År 34 efter Kristus kom Fenix till Egypten, enligt den lärde Tacitus. I min teckning har jag i fri tolkning tagit fasta på att sagofågeln Fenix beskrivits som örnliknande. Sommaren är den tid då naturen är som rikast på individer, eftersom årets ungkullar är ute. Under vår och försommar sjunger hanarna hos fåglarna i det trippla syftet att locka till sig en hona, att avvisa andra hanar, och att åstadkomma en ny generation av ungar. Men sjunger de svenska fåglarna tillräckligt vackert? Skulle det rentav kunna gå att försköna fåglarnas sång en smula? Detta var något man funderade över vid slutet av 1700-talet. En professor i praktisk filosofi i Köpenhamn, Anders Gamborg, skrev då en uppsats i ämnet: ”Förslag til at förbätta foglarnas sång i Wåra skogar”. En möjlighet till detta skulle vara att vänja kanariefåglar vid vårt klimat, så att dessa skönsjungande fåglars sång kunde genljuda i våra skogar. Man skulle också kunna para våra gråsparvar med kanariefåglarna, och då som bonus uppnå att sparvarnas fjädrar kunde ”förändras och blifwa wackrare hos dess afkomlingar”. Ytterligare en möjlighet vore, att omplanta sången hos skönsjungande arter från Asien, Afrika och Amerika till förslagsvis våra europeiska hämplingar. Dessa förväntades då vara läraktiga och ta efter de främmande arternas vackrare sång. Och människornas skogspromenader skulle på så sätt kunna göras än njutbarare ! I sommar har jag målat ett staket, och då tillbringat mycket tid i trädgården. Ett koltrastpar har häckat i någon dunkel grentätning, och hanen har sjungit intensivt, ofta på bara ett par meters avstånd. Trastparet lärde känna igen husfolket och blev helt orädda. Medan honan låg på ägg fanns mycket tid till sång från träden. Men när ungarna kläckts kutade föräldrarna oupphörligt omkring i trädgården på jakt efter föda till ungarna, de fyllde näbbarna till bristningsgränsen med tvestjärtar och gråsuggor. Jag trodde att hanen då skulle sluta sjunga, men det gjorde han inte. Han sjöng, med näbben full av nämnda småkryp. Om han råkade möta sin hona under deras jakter på jordhögarna, så sjöng han ofelbart en strof. Liksom för att visa: ”Kolla vad jag kan, trots att jag har näbben helt igenbommad av mat till våra ungar, så kan jag sjunga en strof till din ära!”. Vi har en sommarmatning med frön igång i trädgården. Till den kommer, förutom ekorrar, en strid ström av unga talgoxar, blåmesar, gråsparvar, pilfinkar, grönfinkar, nötväckor, skator och inte minst ringduvor. Även koltrastarna kunde ta för sig av fröna för egen del, deras ungar behöver dock animalisk proteinrik föda. Ringduvorna i trädgården har dresserat min hustru. Jo, det är sant. Hon kallar dem ”mina hönor”. När hon är i trädgården och blir upptäckt av en av ”våra” ringduvor, så promenerar duvan uppfordrande allt närmare runt henne, ända tills hon lydigt går fram till fröpåsen och slänger ut frön. Duvorna har lärt sig, att om de bara är påträngande på detta stillsamma sätt, så utropar hon ”Den hämtade mig, den vill ha mat!” och kastar ut fröna. Mig bryr de sig inte om på samma sätt, eftersom jag tycker att de lika gärna kan käka av blåbären i skogen. En dag, i mitten av juli, när koltrastarnas ungar var nyligen utflugna, blev det ett förskräckligt liv i trädgården. Duvor och skator for i vädret, och koltrastföräldrarna varnade intensivt med spetsiga läten, de var mycket upprörda. Jag gick ut för att mota iväg den förmodade katten. I trädgården stod då lite oväntat två främmande ungar i småskoleåldern. Men det var inte alls de som oroade koltrastarna. ”Har du nå godis”, frågade pojken. ”Nej vi har tyvärr inget godis hemma”, svarade jag beklagande. ”Har du nå frukt da”, frågade flickan lite otåligt. ”Jo, vi har ju bananer därinne förstås” sa jag, och sneglade på koltrastparet som vid det här laget var utom sig av oro – kattärendet kunde inte vänta. Lösningen fick bli att delegera: ”Okey, vänta här så går jag in och hämtar varsin banan till er. Men ser ni så oroliga fåglarna är. Det finns en katt i buskarna, om ni ser katten så jaga iväg den ut ur trädgården så den inte äter upp fågelungarna!”. I detsamma fick pojken syn på katten, och med ett vrål rusade han mot den: ”Katt! Katt! Försvinn härifrån! Försvinn!”. Katten drog iväg fortare än kvickt, ungarna fick sina bananer, och koltrastarna lugnade sig. Friden återställdes därmed i trädgården. Och vi får hoppas att alla i koltrastens nya generation klarade sig oskadda. Förmodligen har vi alla lite av fågel Fenix i oss. Fåglarnas sång är starkt kopplad till föryngringen. Min hustru matar ringduvorna, så de kan producera duvmjölk, att föda sina ungar med. Koltrastarna är superföräldrar som samlar massor av mat till sin nya generation. Jag matar främmande barn med bananer – klart man vill bidra till att de är mätta och blir starka som vuxna. Att skydda och värna uppväxande släkten är grundläggande för mångfalden och för livet självt! Blyertsteckning, 57 x 39 cm