Grå flugsnappare - Skogsvitvinge

Oljemålning 81 x 63 cm

STORHETEN I DET LILLA Han, den lille, var anonym, klädd i grått och brunt, rösten var bara ett sporadiskt tunt gnissel. Runt omkring sjöng skogens virtuoser för fulla halsar, ackompanjerandes bäckens sorl: gransångare, lövsångare, grönsångare, trädpiplärkor. Och göken gol. Men den lille brydde sig inte om sånt, han var upptagen med sitt. Skogen var tät, här vid Penåsa. Trots att solen sken så tecknades täta skogens skuggor i brunsvarta mörka nyanser. Hade det inte varit för några lekfulla solstrålar, så hade vi nog missat den lille. Han jagade. Från en utstickande kvist i gläntan gjorde han små snabba utfall mot förbipasserande flygfän, och lika snabbt var han tillbaka på jaktkvisten, bara för att några ögonblick senare kasta sig ut i ett nytt utfall. Det var i dessa utfall som de lekfulla solstrålarna plötsligt fann honom, och strödde silver i hans skrud. I motljuset mot mörka skogens svärta blev hans grå dräkt plötsligt självlysande, som vore han utvald, en traktens kung, den mest betydelsefulla bland skogens alla varelser. Och någonting hände med mig, de korta ögonblick som detta strålande möte med den lille varade. En ilande känsla av att något obestämt stort dolde sig i denna anspråkslösa händelse. En känsla som tydligt snuddande vid det utrymme i själen där livets mening vistas. Något storslaget hade hänt, i det lilla. Ett lyckorus infann sig. Som en bekräftelse, i små fördolda utrymmen kan livets storhet helt oförmodat vistas. I anteckningsboken skrev jag lite torrt efteråt på kvällen, den där dagen i maj, på Öland: ”En grå flugsnappare gjorde korta utfall mot flygande insekter på arttypiskt manér. Spännande ljus, motljus och genomlysta vingar. Kan bli en målning senare.”. Och nu, så här på höstkanten, har min oljemålning av mötet blivit klar. Jag ger honom en tanke nu och då. Var kan han vara just nu, om han lever? En grå flugsnappare väger 18 gram. Dessa gram är programmerade med oändligt mycket information. Sedan vi träffades har han, om allt gått bra, hunnit med att bilda ett revir, locka till sig en hona, byggt ett bo med henne, fått fram 5 - 6 ungar, och matat dessa tills de är självständiga. Bara tre månader var han, i egenskap av insektsätare, i vårt land. Därefter följde förflyttning till insektsrikare världsdelar. Afrika. En resa som tar tre månader i anspråk. Siktar han på Sydafrika så borde han ha klarat av passagen över Sahara nu. I mitten av februari nästa år startar han återfärden. I mitten av maj bör han vara framme vid reviret i Penåsa, Öland. Och då ska jag vara där och spana efter honom...