STRANDRELATIONER

Den landar på klipporna ett kort stenkast från mig, utan att bli varse att även jag står här på stranden. Kanske beror det på att jag står alldeles stilla vid tubkikaren. Men så fort den landat får den syn på mig, och kliver då in bakom ett stenparti, så att endast dess huvud misstänksamt sticker upp. Den testar mig, det känner jag, hur farlig kan denna människa vara?

Jag zoomar upp till högsta förstoring, och skådar in i det vaksamma gula ögat med den kolsvarta pupillen. Därinnanför finns hägerns själ. Hägern stirrar iskallt, jag stirrar tillbaka. Det känns som en vilda västern-scen: ”Det ryms inte två av vår sort på samma strand, en måste bort!”. Till slut nås en kompromiss, på hägerns initiativ: ”Jag hukar här bakom klippan, och du tar inte ett endaste steg åt mitt håll!” Överenskommet alltså. Hägerhuvet försvinner.

Så infinner sig en känsla att vara iakttagen från ett annat håll, jag vänder mig om. En man står på stranden längre in mot land, ett styvt stenkast bort, han står stilla och kollar åt mitt håll. Vill han mig något? Jag petar till glasögonen, för att se lite tydligare. Då tror han att jag höjer handen för att vinka, så han vinkar tillbaka. Och då måste jag höja handen en gång till, för att vinka tydligare till honom.

Han står kvar där han står, och jag står kvar där jag står. Två män på en öde strand, med ett avstånd mellan sig. Men också med något som förenar, det känner jag. Han betraktar havet, liksom jag. Horisonten. Att kunna se långt ger tanken frihet. Vi lyssnar båda, var och en på sitt sätt. Havet är aldrig tyst. Det kan viska, det kan ryta, men det blir aldrig helt tyst. Idag slår vågorna mot klipporna, med en takt som från bruset av hjärtslag. Vi får ro, vi människor, vid stränder.

Östergarnslandet på Gotland sticker ut en bra bit i havet, och här vid Kuppens kust finns hav i norr, i öster och i söder. Sjöfågelflockarna på väg söderut i september kan flyga nära land här. Men idag är det lugnt. Två sträck med sjöorre, hannar, det är allt. Två böljande låga band av svarta fågelkroppar, som sänker sig och höjer sig över vågdalar och vågtoppar, alltid nära ytan för att vinna lä och spara energi.

Tre kilometer utanför kusten ligger Östergarnsholme. Därute huserar tre havsörnar, en gammal och två unga, i vänskapliga relationer till varandra, berättar tubkikaren. Långt bortom holmen ute till havs får jag in en liten prick i synfältet. En fågel arbetar sig uthålligt in mot kusten i motvind, målmedvetet på rak linje mot mitt kustparti. Långsamt blir den större och större, jag håller kontakten i tjugo minuter, det är en medelstor rovfågel, lite häng i vingarna i de korta gliden. När den passerar över mig, uppvisande en sidovinkel, då syns att det är en bivråk. Förmodligen har den flugit raka vägen från Estland eller Lettland över Östersjön, och orkar inte bry sig om att skygga för skådaren på stranden.

Precis när bivråken flyger förbi, hörs plötsligt att väsande mystiskt ljud, som från ett skrämmande hotfullt rovdjur. Jag kollar runt mig, för att se om jag möjligen blir attackerad, men omgivningen är tom. När väsandet fortsätter hörs att ljudet kommer ovanifrån. Jag kollar uppåt och ser att hägern gått upp i skyn – och där attackerar den en passerande fiskgjuse precis över mig. Bivråken passerar bråket, men ignorerar striden.

Situationen är förvånande på flera sätt. Jag är välbekant med hägrarnas hemska skrän, men detta utdragna väsande ljud från hägern är något nytt. Förmodligen är ljudet ämnat att förstärka effekten i attacken. Att hägern är den anfallande och inte den flyende parten är också förbryllande. Det brukar vara tvärtom, hägrar flyr till exempel på överflygande havsörnar.

Det enda tillfälle då en hägern flyger med utdragen hals är i den omedelbara närheten av en rovfågel. Den dolklika näbben ”på skaft” utgör då ett effektivt och avskräckande attribut. Både fiskgjusen och hägern är fiskätare, så anledningen till skärmytslingen kan ju vara näringskonkurrens här vid kusten. Fiskgjusen äter enbart fisk och utgör inget direkt hot mot hägern. Men alla kan väl ha en dålig dag, antar jag.

Mannen på stranden fick nog en stund av kontemplation här på stenhällarna. Bivråken kände nog tillfredsställelse över en lyckad havsöverfärd. Hägern ville nog vara ifred och var därför lite bråkig. Fiskgjusen ville nog bara patrullera kustlinjen efter fisk, och vek undan för konflikten. Och jag ville nog bara beskåda sjöfågelsträcket, som var lite tunt denna dag. Vi möttes alla under några ärevördiga ögonblick här på kusten. Sen for alla vidare, var och en åt sitt håll.