SPANING PÅ NÄRINGSVÄVAR

Försommaren var i sin linda. Vi hade tagit oss ut på Sandby gamla skjutfält, och ställt bilen vid den kustnära talldungen i söder. Skjutfältet är en udda lokal på Öland. Här har det militära luftförsvaret tränat i decennier, och på skyltar i området varnas för att det kan finnas oexploderad ammunition (OXA) under jordytan. Vid röjningssarbeten hittades i snitt 4 granater per kvadratmeter, som avlägsnades och fick sprängas på annan plats. Eldning och grävning är fortfarande förbjudet. En annan parameter som håller folk och fordon borta från området är att väghålen är gigantiska, med stor risk för att bilarnas avgasrör knäcks.

Korna betade vid vårt besök på denna vidsträckta ängsmark, där fält av backsippor var utblommade och i fröställning. Nu lyste de överallt i form av vitskimrande bollar i gräset. Kossorna kom nyfiket fram till oss för socialt umgänge. De skrubbade sig gärna mot bilen så den gungade, vi fick hålla lite koll så inte backspeglarna rök. Men det var vi som var gäster i kreaturens hemmamiljö, så vi fick vara ganska toleranta mot ”värdfolkets” nycker. Vi stannade på platsen ett dygn, och avläste naturmiljön.

Ungstarar svirrade runt de tidvis idisslande korna och fångade flugor. Tornseglarna plöjde genom de täta molnen av dansande fjädermygg, som bildade glimmande moln i motljuset. Enkelbeckasinerna brummade i skyn, göken gol i en topp i väster. Över ängen smög en räv hukandes i riktning mot ett par storspovar. Spovarna flög iväg, och räven blev utan byte. I talldungen huserade unga kråkor som var nätt och jämt flygga.

Ungkråkorna ropade lite väsande efter mat och kråkföräldrarna kom nu och då inflygande och matade ungskocken. Alla ungar blev matade med mindre byten men vid olika tillfällen. Vid matningarna darrade vingarna på ungarna, som för att markera deras rådande oändliga hunger. En ungkråka tog sikte på den öppna bildörren, men misslyckades att ta sig in. Det blev en kraschlandning ner i gräset under dörren, där den satt en stund och väste sitt hungerkrax.

Den bligade upp mot oss, som för att försöka förstå vad vi var för sort. Den vita blinkhinnan putsade dess ögonlins, men den blev nog inte klok på vare sig oss eller bilen. Sedan promenerade den iväg till talldungen och syskonen. En annan av ungkråkorna kunde inte alls flyga, den försökte flaxa som sina syskon, med de korta vingpennestumparna, men de bar inte. Även denna unge blev dock matad, föräldrarnas ansvar var det inget fel på.

Ute över kusten blev det plötsligt liv och rörelse. Större strandpipare och strandskator var i luften, liksom en del änder men framförallt många hägrar. Förklaringen var en havsörn som följde kustlinjen söderut, och därvid motade de många hägrarna framför sig. Örnen började kretsa lågt över oss, vilket gjorde hägrarna rådvilla, vilket håll de skulle fly åt. De tog sig uppåt i lufthavet så de låg över örnen, vilket gav dem en fördel. Vissa av dem flög med halsarna helt utfällda, något som i stort bara sker vid upplevt hot från rovfågel.

En kråkförälder fick syn på örnen som nu var nära kråkungarnas tillhåll, och då gick kråkan direkt till luftangrepp. Den dök ner tajt mot örnen i omgångar, örnen duckade och var märkbart irriterad över uppvaktningen. Till slut vinklade den sina vingar till glidposition och lämnade området västerut. Kråkan hängde på och förföljde, som på min oljemålning, tills den var helt säker på att faran för dess avkomma var över för denna gång.

Det finns ett kontroversiellt begrepp inom naturvården, som benämns predatorkontroll. Vid strandängar i mindre naturreservat, som är omgivna av hårt urbaniserade markytor, trängs många våtmarksberoende arter undan. Framförallt beror det på att predatorer som räv, och i området häckande kråkor, beskattar tofsvipor och rödbenor med flera vadararter, så att dessa bestånd minskar tills de är helt borta lokalt.

Öland är inte så drabbat, eftersom här finns stora sammanhängande strandängar. Men på andra platser kan denna obalans vara ett problem. Vid några naturområden har man därför infört en kontrollerad predatorkontroll av räv och kråka. Detta har resulterat i att vadarfåglarnas häckningsframgång, däribland rödlistade arter som rödspov, i motsvarande grad ökat i dessa områden.

Men denna åtgärd betraktas endast som en nödåtgärd för att kortsiktigt få balans i hur arterna reglerar varandra, när andra åtgärder inte gett önskat resultat. Den långsiktiga målsättningen inom naturvården ligger kvar, det är önskvärt att arterna själva ska kunna reglera varandras antal, så att stabila näringsvävar uppstår på naturlig väg.