Korp - Hare

Oljemålning 80 x 60 cm

VÄXTÄTAREN mot KÖTTÄTAREN... Det var i juni. Vi hade just gått en tur över strandängarna söder om Seby läge, Öland, och spanat på skärfläckor och röda glador. Solen var på nedgång men hade ännu inte börjat måla himlen med aftonfärger. Och nu var vi tillbaka vid parkeringen, där vi skulle övernatta i bilen. I fjärran hördes storspovars ljuvliga speltoner. Sånglärkorna sjöng, och ladusvalorna underhöll oss med halsbrytande kast, i insektsjakten lågt över slåttervallen i norr. Vi noterade strax att det rådde en viss uppståndelse på blomsterängen i väster, bland ett flertal fågelarter. Och huvudaktören tycktes vara en korp. Den cirklade på stadigt utbredda vingar i skapligt tempo, varv efter varv några meter över ängen. Sydostvinden var frisk och tycktes ge fågeln god lyftkraft. I kikaren syntes att den ibland höll näbben halvöppen. Men vad var det för rörelse i gräset under korpen? Där rusade en hare, med vad som får antas vara högsta möjliga hastighet. Men den var inte på flykt. Istället var det uppenbart att den i varje stund, med blicken stadigt uppåt, försökte befinna sig under korpen. Korpen gled med lätthet på luftlagren, medan haren hade jämt göra att hålla samma tempo i marknivån. Målsättningen för haren var given, det gällde att till varje pris förhindra att korpen tog landning på marken. Det blev som tydligast när haren tog höga hopp upp i luften mot korpen. Vid dessa hopp kunde den ”skuggboxas” med frambenen, eller till och med hugga i luften med de stora framtänderna. Man kan på goda grunder anta att haren hade sina små ungar gömda i ängens vegetation, och att det var dem som korpen ville åt. Men något landningstillstånd utfärdades minsann inte här. Harmamman var beredd att skydda sina ungar till varje pris, även om det så krävdes ett hårt slagsmål. Korpen gav upp sina planer efter några minuter, den jakten var inte värd insatsen. Den drog sig istället söderut över strandängarna, fortfarande i bekväm spanings-kretsning lågt över strandängarna. Vartefter den for fram så samlade den på sig nya protester från vingburna bosättare vid ängsmarken. Dessa höll sig i luftskiktet över korpen och klagade: tofsvipor, rödbenor, fiskmåsar, trutar och kråkor. Alla ville de fördriva den jagande korpen, men de rök också ihop sinsemellan. Alla ville de skydda sina ungar från potentiella predatorer. Fältharen är polygam och bildar inte par. Fortplantning pågår året runt. Hanarna kan konkurrera om honorna genom att boxas med frambenen och bitas, varvid ulltussarna ryker. Honorna kan få 2-3 kullar per år, med 2-5 ungar i varje kull. Hon kan bli dräktig igen, redan några dagar innan hon föder. De nyfödda ungarna är pälsbeklädda med öppna ögon och väger dryga hektot - ett lagom byte för en korp. Harmamman sprider ut ungarna från födslolegan, så att de ligger i vegetationen något tiotal meter från varandra, förmodligen i syfte att försvåra för predatorerna. Ungarna är till att börja med programmerade att ligga stilla i sina legor, tills mamman kommer och ger di. Detta sker oftast nattetid och under endast ca fem minuter. Småningom börjar ungen äta av växtligheten runt sin lega, och vid tre veckors ålder är ungen självständig och bandet till modern bryts. Vid 8 månaders ålder är haren könsmogen. Kanske var även den jagande korpen en förälder, till en (sen) kull bristfälligt flygfärdiga ungkorpar, som hungrigt mattiggande fanns någonstans i omgivningarna. Det är lätt att ta ställning för den hjältemodiga harmamman, och för de söta harungarna, och lika lätt att tycka att korpen är svart, elak och dum. Men alla levande varelser värnar om sin avkomma. Och köttätare äter växtätare, hur det nu kunde bli så ”tokigt”, i vår herres hage. Men inte är det korpens fel.