|
RYSKA KRÅKOR PÅ
HEMFÄRD
4 mars. Vi besöker Asköviken, för att avläsa hur
långt våren har kommit. Det är en solig dag med svaga
vindar, temperaturen ligger strax över noll. Sedan någon
vecka hörs sånglärkors lockläten över ängar
och åkermarker. Grågäss har anlänt i hundratal
och gör ständiga överflygningar, kanske för att
hitta öppet vatten. Men än så länge är det
fruset.
Bland grågässen finns en del små sällskap av sädgäss.
Om någon vecka kommer Asköbäcken att svämma över
av smältvatten, och då lär ängsmarken närmast
att fyllas av gåskroppar. Vattnet ger åtkomsten till deras
vegetabiliska diet.
Två nyanlända tofsvipor flyger över ängsmarken,
med löfte om att det kommer en vår även detta år,
trots att mörka krafter startat ett vansinnigt krig i Europa. Men
framtidens ljus kommer obevekligt att segra över mörkret,
även ett år som detta.
En gröngöling ropar flitigt bortifrån Lövsta by,
också det ett vårtecken. Men annars tycks våren, just
denna dag, ligga på paus. Mest är det vinterkråkor
som far omkring, på span efter något ätbart. Kråkan
blir för oss dagens karaktärsart vid viken. Och det är
inte det sämsta.
”Mars kråka är inte god att råka”, heter
det i ett gammalt talessätt från Närke. Mot det står
en uppteckning av Fale Burman från Jämtland: Kråkorna
”...tros hafva välsmakande kött i mars, fast den sedan
ej duger äta.” (Se teckning!). I mellersta Sverige kallades
kråkan ibland för ”bondorre”. Daniel i Långbråten,
Värmland, lär ha tyckt mycket om att äta kråka,
och myntade begreppet ”Kråka i mars är lika god som
orre i april.”.
Så, var kråkan god att råka i mars, eller inte, i
det gamla bondesamhället? Hos fattiga torpare och småbönder
rådde ofta hungersnöd i stugorna vid den här tiden på
året. Förråden var tömda. Mötet med en mörk
och kraxande kråka nära bostaden kunde uppfattas som ett
olyckstecken. Om ”Kråkan siunger på taket, therföre
skall någon dö i huset”, anges till exempel i en reserapport
från Bohuslän år 1749, av Carl Fredrik Qvistberg.
Å andra sidan tycks det otvetydigt ha varit så, att kråkköttet
smakade bättre i mars, än under andra delar av året.
Därför var det många ur allmogen som i mars sköt
kråkor, eller fångade dem med agnad krok, för att dryga
ut maten till familjen. Och då blev kråkmötena i mars
något gott att längta till.
Varför kråkorna ansågs ha fetare kött i mars,
kan ju vara svårt att förstå. De kvarstannande kråkorna
torde ju liksom människorna haft svårt att livnära sig
under vintern, och magrat. En förklaring kan ju vara att de kråkor
som valt att dra söderöver under hösten, återvände
under mars. Kanske var de då vid bättre hull än de kvarstannande
kråkorna?
Hur som helst är jag ingen Krákukarl, så kallades
de vikingatida människor som kunde tyda framtiden med hjälp
av kråkornas beteende. Men jag kan ändå inte låta
bli att göra en notering. Flera av de kråkor vi ser idag,
kan förväntas sträcka vidare österut. Kråkorna
i Finland är partiella flyttare, speciellt de från nordliga
landsändar kan ta sig via Ålands hav till Sverige och ända
bort till Storbritannien, för att övervintra. Och nu pågår
kråksträcket tillbaka mot hemmamarkerna.
Det kan inte uteslutas att en del av de kråkor vi ser idag är
ryska kråkor. De lämnar nu främmande land, för
att flyga vidare hem till Ryssland. De har insett att det är det
bästa sättet för dem att få ett framtida gott liv.
Och i dessa tider ligger det något djupt symboliskt i detta.
Kanske är jag en Krákukarl, trots allt.
Blyertsteckning, 57 x 39
cm
|
