|
FJÄLLRIPAN OCH KLIMATET
Min senaste teckning handlar om klimatet. En fjällripa har klivit
fram ur sin tjilla. Tjilla är ett samiskt ord för snögrotta.
Under vintern gräver riporna ner sig för nattvilan, i snön.
Snögrottan smälter i min teckning och fyller hålan med
vatten. Min fjällripan lämnar och tar några symboliska
steg mot havsstranden. I mitt scenario är ripan pressad mot ishavets
kust, av ett allt varmare klimat på kalfjället.
Min ripa kan inte ta sig längre norrut, för här slutar
den skandinaviska halvön. Nästa anhalt över det vida
havet i norr är Svalbard. Men fjällriporna är utpräglade
stannfåglar i sina hemområden, de ger sig inte ut på
sådana osäkra färder.
Fjällriporna är höghöjdsfåglar, som är
extremt anpassade till kölden på kalfjället. Tupparna
har fyra ruggningsfaser, en för varje årstid, för att
vara optimalt kamouflerade mot markförhållandena. Honorna
har tre dräkter. Födan utgörs av knopp från fjällbjörk
och vide, med flera växter. Kycklingarna lever på insekter
till att börja med.
Ur ett förhistoriskt perspektiv följde fjällriporna inlandsisens
tillbakadragande från centrala Europa mot norr, vilket periodvis
kunde ske med omkring 300 meter/år. De ripor som stannade kvar
i de höglänta alpernas isvidder har samma genetiska uppsättning
som fjällriporna i vår fjällkedja. Det allt varmare
klimatet i Alperna blir nu ett problem för riporna i området.
Snögränsen flyttas uppåt mot topparna, och riporna följer
med.
Även skidturismen rör sig därvid från mellanalpin
till högalpin miljö, och den innebär en svår störning
för riporna. Ytterligare en risk för fjällripan är
att det genetiska urvalet minskar, när snötopparna isoleras
från varandra av zoner med snöfri terräng. De alpina
riporna har ingen möjlighet till horisontell expansion, vilket
blir ett allt större problem för arten här, när
den vertikala expansionen minskar geografiskt.
De skandinaviska riporna beter sig som de alpina, dvs rör sig i
första hand uppåt på fjället när snögränsen
förflyttas uppåt. Men eftersom vår fjällkedja
har en vid utsträckning mot norr, så kan våra fjällripor,
vid ett varmare klimat, i andra hand hypotetiskt röra sig norrut.
Fram till ishavet, där tar det definitivt stopp.
När klimatet förändras i fjällkedjan förändras
också många ekologiska samband för flora och fauna.
Tidigare vårar kan innebära att fjädermyggorna kläcks
innan silvertärnor och simsnäppor anlänt till häckplatserna,
med sämre reproduktion som följd. Sveriges näst vanligaste
fågel bofinken gynnas, när fjällbjörkskogen expanderar.
Men snösparvens numerär går tillbaka på kalfjället.
Frostfjärilslarverna gynnas och tycks kunna bli främsta insektskonsumenten
av björklöv, framför fjällhöstmätaren.
Larverna utgör viktig föda åt fågellivet. En märkbar
förändring till stora snömängder på senvårarna
kan skapa problem - många fjällfåglar låter då
bli att häcka. Och tunnare snöskikt under högvintrarna
missgynnar lämlarnas fristad mellan mark och snö. När
lämlarna minskar i antal på fjället, så fokuserar
rovdjuren mer på riporna som bytesdjur.
Enligt en rapport från Birdlife Sverige, så tycks det ännu
gå hyfsat bra för fjällfåglarna. Det är glädjande.
Sett på 20 år bakåt så har fjällriporna
ökat en del, men sett på 10 år bakåt så
är tendensen spretig och osäker. Mera data behövs, över
längre tider än några decennier, för att se de
långsiktiga och komplicerade tendenserna av hur klimatförändringarna
påverkar fjällens natur och fauna. Höghöjdsarterna
är de som riskerar att drabbas först.
Jag hoppas att visionen i min teckning inte kommer att inträffa.
Men tyvärr finns det en risk.
Blyertsteckning, 39 x 57
cm
|
