Sälkut

Oljemålning 80 x 60 cm

TVÅ SÄLMÖTEN - ETT INGRIPANDE SÄLMÖTE 1, 10 juni 2024. Plötsligt låg den bara där på stranden, och betraktade oss med oförställda, undrande ögon. Som på min oljemålning. Den tämligen nyfödda knubbsälskuten smälte väl in i underlaget av havsvegetation i olika stadier av nedbrytning. Den utstrålade ett vädjande och barnsligt uttryck, och första tanken var att den kanske var skadad, och behövde hjälp. Var den måhända övergiven av sin mamma? Jag gick fram till den lilla krabaten, och satte mig på huk framför den. Jag sträckte fram min hand försiktigt, och kuten sträckte då fram sin nos och sniffade på handen. Sedan testade jag att med foten försiktigt putta den i sidan, i riktning mot havet. Det rådde en hårt pålandsvind, så hård att vi tvåbeningar tog snedsteg. Säkert hade kuten blåst in här på stranden, och blivit skild från sin mamma. En mängd sälar låg därute i bränningarna på stenrevlar, ett par hundra meter ut. Kuten dömde omgående ut min manöver, den fräste till mot mitt ben, och gjorde ett nafsande kast med huvudet, en markering ungefär som när man råkar trampa en hund på svansen. Den tänkte definitivt stanna på stranden, men den gav ett friskt och piggt intryck. Så då drog jag mig tillbaka, och vi lämnade strandpartiet för en stund. Här vid Västerstadsviken på Öland finns bland alla gråsälar ett bestånd av knubbsälar, som är genetiskt isolerat från övriga knubbsälspopulationer. Ett sälskyddsområde är avsatt här i syfte att skydda sälarna, och strikta regler gäller med besöksförbud under reproduktionstiden när kutarna föds. En nyfödd knubbsälskut är helt beroende av att dia sin mamma under livets första månad. Den måste då öka i vikt från 9 till 25 kilo. Därefter lämnar kuten sin moder och ska kunna överleva själv. Kutarna kan inte dia under vattnet, och därför är det så viktigt att inte störa diandet ovan vattenytan. Diandet bygger ett späcklager som kuten behöver medan den lär sig jaga, och som isolering mot den kommande vinterkylan. Artdatabanken listar ett av flera hot: Störningar på reproduktionsplatser ökar kutdödligheten. När vi återvände till stranden på eftermiddagen, kröp kuten längs vattenbrynet, i riktning mot oss, ömkligt ropande. Förmodligen utvilad nu, och hungrig. Vädertypen var att det blev vindstilla på kvällarna, och en rimlig bedömning var att kuten och mamman skulle kunna återförenas snart. De borde kunna höra varandras rop, och kuten skulle kunna simma ut till kolonin utan motstånd från vågor och strömmar. Ibland ska man ingripa, och ibland inte. SÄLMÖTE 2, 20 juni 2012. Knubbsälarna föder mitt under semestertiden, och tyvärr finns det människor som inte bryr sig om att visa hänsyn. För runt ett decennium sedan var vi med om en sådan beklaglig händelse här i reservatet, som i sin förlängning pågick under 39 månader. Här ingrep jag och drev ärendet tämligen hårt, för den gången blev jag riktigt förgrymmad. Den gången började det med att en bil svängde in på parkeringen vid reservatet, med en kajak på biltaket. Kajaken sjösattes av bilföraren, och han klev ombord. Jag och ett par till stod vid stranden, och vi tänkte att han styr väl söderut, bort från sälskyddsområdet. Men han paddlade i riktning mot Eckelsudde rakt in i sälskyddsområdet, där nyfödda kutar fick avbryta diandet, vuxna sälar fick lämna sina vilorev, och tre havsörnar avbryta en måltid, alltmedan kajakmannen fotograferade djuren och fåglarna med en kompaktkamera. Han rundade sedan udden i nordost för vidare störningar i sälområdet trots beträdnadsförbudet, men nu var han utom vår sikt. Vi inväntade kajakmannen vid hans bil. Han återvände efter ett par timmars paddlande. Vi konfronterade honom om hans beteende. Vi ansatte honom då med frågor om hans uppträdande. Han menade att det fanns så gott om säl, han paddlade här varje år, och eftersom det fanns så många av dem så gjorde det ingenting om de stördes. För övrigt tyckte han att de inte stördes av kajaken, de var nyfikna och simmade nära. Att kutarna behöver dia ostört hade han ingen vetskap om, på detta blev han svarslös. Informationstavlan om sälskyddet menade han var gammal och gav fel information. Vilken tönt! Jag och ytterligare ett vittne gjorde en polisanmälan på Kajakmannen, till Kalmardistriktet. Föga anade vi vid denna tidpunkt, att flera polis- och åklagarkammare, samt slutligen JO, skulle bli indragna i detta ärende, under en tid av de kommande 39 månaderna. Under det första året efter händelsen, gjorde polismyndigheten i Kalmar sig oanträffbar, för oss anmälare. Min partner i ärendet fick dock slutligen ett muntligt besked vid personligt besök på polisstationen: Ärendet nedlagt, då brott ej kan styrkas. Det ansågs inte finnas någon misstänkt. Nu resignerade min partner i ärendet, efter att skarpt ha kritiserat polisarbetet. Men jag gav järnet! Eftersom Kalmarpolisen inte tycktes vilja spåra upp förövarens identitet, så gjorde jag det själv. Det tog mindre än en halvtimme framför datorn. Kajakmannen hade på plats intygat att han var ägare till bilen, en Volvo V50. Via registreringsnumret och bilregistret framkom att bilen endast haft en ägare. Personen namngavs, boende i Linköping, adress och telefonnummer var lätt att hitta. Uppgifterna skickades sedan till Kalmarpolisen i en ny inlaga, där jag personligen polisanmälde Kajakmannen. Med krav på att Kalmarpolisen skulle återöppna ärendet, då nya uppgifter framkommit. Det kom nu ett svävande svar, att så kunde ske i fall då nya uppgifter framkommit. Ärendet skulle nu skickas till Åklagarkammaren i Kalmar för överprövning. För att ytterligare befästa min anmälan, gjorde jag ett personligt besök hos Västeråspolisen, för att även där öppna en anmälan. Samma ärende kunde dock bara ha en anmälan registrerad. Västeråspolisen försökte nå ansvarigt befäl i Kalmar, vilket misslyckades. Inte förvånande, för mig som anmälare, eftersom inga förfrågningar i ärendet hade besvarats mig heller, trots upprepade förfrågningar. Månaderna gick, förfrågningar gjordes, inga svar gavs. Två år efter händelsen kom ett svar från den nationella Åklagarmyndigheten REMA (Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål). Ärendet var nedlagt, eftersom det inte nått fram till rätt instans förrän preskriptionstid inträdde. Oacceptabelt! Jag JO-anmälde nu Polis-och Åklagarmyndigheten i Kalmar för obefintlig handläggning i ärendet. Kan ett ärende preskriberas innan det ens har öppnats? Ärendet låg sedan hos JO i ett drygt år. Under den tiden fick polisen i Kalmar, åklagarkamrarna i Kalmar och Växjö, och REMA, besvara sina positioner i ärendet inför JO. Jag erbjöds sedan att besvara deras svar till JO, vilket jag gjorde vartefter de kom in. Polisen hade sent omsider skickat ärendet vidare till Åklagarkammaren i Kalmar. Där hade man tappat bort ärendet, det var inte ens registrerat. Det hänvisades också till ett kunskapstapp, när den tjänsteman som handhade dessa ärendetyper hastigt avlidit. Och ansvarig på REMA menade sig inte kunna ha gjort något, då preskription för deras del inträtt. JO:s beslut i ärendet kom alltså 39 månader efter överträdelsen. JO konstaterade att bristerna i hanteringen berodde på enskilda misstag på Åklagarkammaren i Kalmar. Men dessa misstag hade "lett till oacceptabla följder" för ärendet, och "Åklagarmyndigheten kan därför inte undgå kritik för det inträffade". Det som uppnåddes var att Polis- och Åklagarmyndigheterna, hade fått tänka till, och skärpa efterlevnaden av sina rutiner när det gäller denna typ av brott. Kritik från JO är alltid kännbara för myndigheter. Det som inte uppnåddes, var att kajakpaddlaren inte hann bestraffas för överträdelsen. Jag drev ärendet av naturvårdsskäl. Beträdnadsförbud vid reservaten måste respekteras, och om så inte sker, lagföras. Och även lagförande myndigheter måste ta sådana brott på allvar. Nu blev vägs ände nådd i detta fall för mig, efter dryga 3 år, den 14 september 2015. Länstyrelsens naturvårdsenhet i Kalmar tackade mig för att jag drivit ärendet. Jag hoppas och tror, att JO:s beslut i ärendet bidrog till att reservatens naturvårdsskydd kan respekteras lite bättre i framtiden. Ytterst var detta även en demokratifråga. Det är kränkande för den enskilde ansvarstagande medborgaren, att som vittne anmäla uppenbart brottslig verksamhet till berörd myndighet, och sedan trots kontaktförsök med myndigheten ifråga bli bemött med kompakt tystnad om ärendets gång. Det är att utveckla ett osynliggörande av, och ett maktspråk gentemot den enskilde medborgaren, som inte är värdigt ett demokratiskt samhälle.