KATASTROF OCH UTPLÅNING

Vi nås numera av budskapet att ha beredskap inför ondskans makter, då hoten i dessa tider har krypit närmare vår del av världen, och vårt land. Vi ska ha beredskap för en oviss framtid, men samtidigt hålla oron över möjliga katastrofer på armslängds avstånd.
Ibland påminns man dock lite bryskt om hur nära intill varandra trygghet och otrygghet ligger.

En sådan händelse inträffade för många år sedan när vi var på resa längs Gotlands västkust. Vi hade ställt bilen på en liten sidoväg intill Brucebo naturreservat.
Barnen var små, de hade ”pärlat”, trätt pyttesmå glaspärlor till armband. Mörkret höll på att falla. Vi skulle alla fyra sova i bilen, så vi höll på att bädda. Olyckligtvis hade då förpackningen med pärlor glidit ur bakluckan och pärlorna låg blandade med gruset på marken. Och där låg jag också, för att plocka upp pärlorna i ficklampans sken.

Plötsligt hördes springande steg. Två ungdomar lösgjorde sig hastigt ur mörkret, och de var mycket upprörda, när de nådde oss. På bruten engelska förklarade de, att det måste ha hänt något fruktansvärt där långt ute över havet, åt fastlandet till.Visste vi vad som hade hänt, hade en katastrof drabbat Sverige, himlen brann ju därborta i väster?? undrade de med skräck i blicken. Jag betraktade ungdomarna, drev de möjligen med oss? Men nej, de var verkligen rädda bortom panikens gräns.

”The sun is down, it paints the sky”, försökte jag. Men det tog de inte. De insisterade på att jag skulle följa med ut på klintbranten, så jag fick se det fruktansvärda scenariot själv. Min hustru ville inte att jag skulle gå ut dit i mörkret med ungdomarna. Hon tänkte att de skulle kunna knuffa mig utför stupet, sedan återvända och angripa henne och våra barn.

Men jag följde ungdomarna ut på klinten, och betraktade havet och himlen tillsammans med dem. Havet låg mörkblått och lugnt. Solen hade gått ner för en god stund sedan, men målade ännu längs horisonten en utbredd och eldgul strimma med sina allra sista uthålligaste färger. Horisonten brann. Ovanför den brandgula linjen tornade stråk av svartblå moln upp sig på natthimlen. Sammantaget en mäktig syn. Ingav mig en känsla av litenhet och vördnad.

Jag vände mig mot de bägge ungdomarna, som nu tittade oroligt ömsom på mig, ömsom på scenariot. ”This is just the beautiful color of the sunset over the sea. Nothing has happened. There is no catastrophe in Sweden. The land beyond the horizon is intakt. Everything is okay”. Långsamt tog de in vad främlingen sa, till slut tordes de lita på hans ord.

Vi stog kvar och lånade varandras upplevelser en stund, utan att säga så mycket mer. Ungdomarna, nu lugna och lättade, var uppenbarligen inte vana från sitt hemland vid skymningshavets färger. Trots att de kom från Japan. För mig var havets vy enbart skönhet och storhet. Men jag försökte ändå lämna min upplevelse och snudda vid deras föreställning.

Katastrofen. Kanske en atombomb över fastlandet. Havet i brand. Himlen i brand. Sveriges fastland utplånat. En förödelse så stort att den var omöjligt att greppa. Kanske skulle en sådan alternativ föreställning också kunna te sig så här oändligt vacker, sedd härifrån klintkusten på Gotland. Innan tryckvågen nådde fram och sopade rent kusten från allt levande.

Nu många år senare har jag gjort en oljemålning av minnets solnedgång från då. Men jag har lagt till en rad med prickar, ett böljande sydsträck av sjöorrar som följer den gula horisonten mot söder, något som man brukar se redan i sena augusti där efter kusterna. När sjöorrar sträcker med en utdragen linje efter varandra lågt över havet, så finns där oftast en oformlig tätklunga i framkant, vilket är en karaktärsformation för arten.
Många individer i flockarnas framkant bryter vindmotståndet för de bakomvarande. Symbolbilden blir att alla ska med, mot resans mål, den goda framtiden. Sjöorrarna har säkert andra motiv för sin sträckformation. Men jag låter ändå symbolbilden de förmedlar hjälpa mig att känna förtröstan, och att hålla oron för katastrofen på armslängds avstånd.