LUNCHMENY: Rostbiff och potatissallad - med skrikörn

Denna septemberdag svänger vi in på den tomma parkeringsplatsen vid Muskmyr, med vår minibuss. Under ett par veckor lever vi luffarliv längsmed Gotlands alla kuster och inland, bor i bilen, och är i ständig förflyttning mellan olika naturreservat. Vi dukar nu upp lunchen på campingbordet inne i bilen, och ska just till att börja äta. Men det blir inte den stillsamma lunch på tu man hand, som vi har tänkt oss.

Dagen har börjat bra. Jag och min hustru vaknade vid Stockviken, och där kunde vi förutom att se havsörn även följa en äldre kungsörn som cirklade under spaning på hög höjd, men strax övergick till att göra dykningar. Därvid fällde den in vingarna vid knogen så att den liknade en snabbt fallande triangel. I den sista dykningen kom den att skymmas av busk i markplanet, men det finns gott om vildkanin i området, så förmodligen hade jakten kaninfokus, med oklart resultat.

Muskmyr brukar vara en stillsam plats. Men plötsligt inkommer sju bilar i hög fart och parkerar bredvid oss. Ut stormar ett tiotal fågelskådare, tubkikare kommer upp, långa teleobjektiv monteras på kameror. Det spanas utmed horisonterna i handkikare. Vad händer? Jag kliver ur bilen och frågar en av skådarna, vi kan kalla honom guidemannen, som verkar ha stenkoll på läget. Det visar sig att en raritet, en större skrikörn, just har setts en bit norrut här på Storsudret. En art jag aldrig har sett. Den drog söderut, och nu skulle det kunna vara så att den kanske kommer att visa sig här vid Muskmyr.

Himmelskupolen är vid, mycket vid, här vid myren. Jag kollar på himlen, och sen på de ivrigt spanande skådarna. Lycka till med den spaningen, tänker jag skeptiskt, och återvänder till lunchen inne i bilen. Särskilt många tuggor hinner jag dock inte med, förrän det blir kalabalik utanför bilen. Den större skrikörnen är återfunnen! skallar ropen.

Nu är det allvar! Jag rycks med i känslan att något stort och spännande är på väg att hända. Tallriken skyfflas åt sidan, jag kastar mig ut ur bilen. Dock tyvärr utan handkikaren, den är olämpligt nog försvunnen, vilket leder till diverse uttryck ej lämpliga i tryck. I sådana här lägen är det ovärderligt att ha en trofast hustru med i bilen. Hon tar fram kikaren, som gömt sig under en tröja, kommer ut och stoppar den i mina fladdriga händer. I sådana här lägen är en skådare helt såld utan handkikare, det vet hon.

Var, var är den! undrar jag omtumlad utanför bilen och den professionelle guidemannen, som vill allas bästa, svarar: Den går in blå linjen...NU! Blå linjen? - jag kollar på vida himlen och minsann, molnen har glesat ut i en minimal linje, där det lyser mer blått. Och just där svävar den större skrikörnen!

För ett obeväpnat öga är örnen inte större än, om uttrycket tillåts, en flugskit. I handkikaren syns att det är en tung örnlik rovfågel med breda vingar. Och med tubkikarens hjälp (som jag alltid direkt klargör uppställd utanför bilen vid stoppen på skådarlokalerna) kan man börja jobba på artkaraktärerna. När skrikörnen kretsar har den något hängande vingar, kungsörnen har svagt uppåtvinklade vingar, och havsörnen mer rak vingfront, i motsvarande position.

Fjäderskruden har ljusa markeringar på ovansidan, som indikerar att det är en yngre individ, någon nämner 3K – alltså en fågel på sitt tredje kalenderår. Skiljetecknen mot arten mindre skrikörn är ytterst subtila, men mitt sällskap har koll. Den här individen har haft tillhåll här på Sudret någon månad, men varit svårsedd, får jag veta. Många skådare har jagat den, utan resultat.

Vi kan följa örnen från högt över Sundre kyrka i söder, tills den är rakt över oss, tills den drar bort mot kusten i väster. Strax innan vi förlorar den ur sikte kan vi se hur en sparvhök går upp och attackerar. Det blir Davids kamp mot Goliat. Örnen parerar men viker inte av från sin färdriktning. Från denna sista kontakt hämtar jag senare inspirationen till min oljemålning. Undan för undan lämnar nu skådarna platsen. Vi återgår till vår avbrutna lunch – och tänka sig, nu smakar den bättre än bra!

Den större skrikörnen är en sällsynt företeelse i Sverige. Enstaka individer ses årligen, främst i de sydliga landsdelarna, men den häckar inte här. Utbredningsområdet är Mellaneuropa mot Sibirien och norra Kina. Arten betecknas som sårbar och beståndet minskar. I Europa beräknas det häcka ca tusentalet par. Det är alltså en upplevelse av sällan skådat slag, att få se en större skrikörn. Jag är mycket tacksam för att ha fått känna glädjen i den bekantskapen.

Glädje behövs i sinnet, som motvikt till alla hemskheter med våld och krig, som sker i omvärlden.