”INGEN FÅGEL PISSAR”

19 juni. Gräsänderna slåss. Det är två honor som brakat ihop, och det är inget oskyldigt litet slagsmål. Kontrahenterna försöker helt uppenbart dränka varandra. Det tillgår så att den ena parten tar ett stadigt grepp om den andras näbb, och trycker ner dess huvud under ytan. Det ser brutalt ut, men det klarar sig på att honorna är ungefär jämnstarka. Till slut måste den ena dock ge upp, och ta sig undan.

Medan bataljen pågår rusar 12 dunungar panikslagna runt slagskämparna, som skållade troll på ytan, totalt rådvilla över vad det är som händer. Och inte är det lättare för en utomstående betraktare att förstå händelseförloppet. En tolkning kan ju vara att en av honorna kan ha förlorat sin kull, och med stark och otyglad modersinstinkt gör hon då ett försök att adoptera några ungar från den hona som fått en maximalt stor kull. Knappast ett tilltag som i så fall accepteras av den rättmätiga modern.

Jag befinner mig inledningsvis vid Askövikens fågeltorn. I skrattmåskolonin pågår häckningsbestyren. Vissa måsar ruvar, eller hämtar växtmaterial för att bygga på sin bobale. Åter andra har fått ut sina gråbruna hungriga små dunungar. Det är liv och rörelse. Svarttärnorna ligger ännu på bo, men de ger också karaktär åt luftrummet genom sina jakter på ytnära insekter.

Dvärgmåsarnas antal har reducerats under försommaren. Jag ser två par som ruvar, plus två individer till. Tidigare lär det ha funnits ytterligare ett tiotal påbörjade bon. Kan det vara minken som varit framme, eller är det kanske trampet från de hundratals grågässen här på småholmarna som ställt till det? Gässen är enligt uppgift inte så noga med var de sätter fötterna.

En snatterands-par uppvisar nio nykläckta dunungar som simmar på rad efter honan. Hanen övervakar. En kråka flyger förbi med ett ägg i näbben, och attackeras av en vipa. Det finns faror överallt. Två honor av brun kärrhök spaningsflyger över vassarna. Men idag förläggs inte jakten till området kring måskolonin. Två sångsvanar kommer in för landning, kanske är det de som jagat bort alla knölsvanar, vilka lyser med sin frånvaro. Sångsvanar accepterar inga knölsvanar inom sina revir.

Sothönsen äter av växtdelar som flyter på ytan, kan jag se. På min teckning har jag låtit en sothöna åskådliggöra innehållet i en historisk skrift. Den tjeckiske språkpedagogen Amos Comenius författade under 1600-talet en serie populära språkläror Janua linguarum. I dessa kunde man läsa exempelvis på latin och svenska i parallella stycken, och på så sätt lära sig språk.

I språkläran avhandlas bl a fåglarna, och här ges vissa ”fakta” som får en nutida läsare att höja på ögonbrynen. Amos konstaterar att ”Ingen fågel pissar”, vilket får sägas vara en mycket basal information i sammanhanget. Han konstaterar vidare att fåglarna har två fötter, men att ”Paradis Foglen sägs vara fotlöös”. Fåglarna är ”Fiädrotta och Näfwuga (undantagandes Läderlappen, som är hårott och tandugh.)”. Inom naturvetenskapen har mycket utvecklats på tre och ett halvt sekel, det är lätt att konstatera. Men våra dagars lärde kanske inte kan tala latin.

Över skogsbrynets termik seglar fyra korpar. De har tillhåll där korp av tradition har boplats. Förmodligen är det årets fullväxta ungar som leker i vinden och kommunicerar med varandra via ett flertal nyanserade läten. De kommer att hänga ihop under flera månader framöver.

När jag vandrar mellan Tornudden och Rudöklippan passerar jag ett näktergalsrevir, där hanen ännu slår an sina kraftiga strofer. Men när jag går förbi på stigen så byts den smattrande sången mot vassa visslingar, som från ett osmort gångjärn. Det är en varningssignal, och indikerar att här i buskaget häckar näktergalen.

På ängen nedanför Rudöklippan går två tranor i gräsmarken och äter av animalier och frön. Jag har koll på dem i tre timmar, och de verkar vistas här i ett revir. Förmodligen är det samma par som i april byggde bo och ruvade ett ägg mitt på ängen. Helt oskyddat i det flacka området, med då endast lågt gräs. Den häckningen verkar ha gått om intet, för ingen ungfågel är nu i sikte. Tranor är duktiga att försvara sitt bo, men hur lätt skulle det inte vara för en mink i knähögt gräs, att ta ägget om bägge tranorna för en stund lämnar boet oövervakat.

I kvällningen får jag en grann obs av en bivråk, som flyger framför klippan. Den här vråken är en skogsfågel, den trivs i lövskogar som gränsar till äng, åker och sjö i en småskalig mosaik. Den ses nu och då här på Tidö, där biotopen är optimal. I flykten är vråken graciös, med långa vingar och lång stjärt. I glidflykten håller den vingarna något hängande, väl skilt från övriga vråkar. Huvudet är litet och hålls långt framsträckt.

Varför har bivråken så litet huvud? Kanske för att den ska kunna sticka in huvudet i trångt byggda getingbon, och riva åt sig larver och vaxkakor? Många frågor, fler än svar, blir det under en sommardag i naturen!

Blyertsteckning, 57 x 39 cm