TRANVÅR

25 april. Mitt ute på den slåttrade strandängen utanför Rudöklippan, Asköviken, ligger en trana på sitt rede och ruvar. Eftersom ängens vegetation nu är så låg, syns bokorgen med den ruvande fågeln vida omkring. Maken går i närheten och petar i dyn. Att paret valt att häcka så här öppet kan tillskrivas att de känner en god kapacitet att försvara boet mot fiender. För människor råder här beträdnadsförbud. Och mot räv, korp och mink är tranans dolknäbb ett gott vapen. Även havsörnen ger vika, har jag sett.

Tranparet är kungen och drottningen på ängen. Vi hittar nedanför klippan ett vitt ägg 89 x 56 mm, som är urätet från sidan. Gissningsvis är det ett grågåsägg som blivit rövat, och det är lätt att misstänka detta som ett exempel på att tranorna beskattar ängens övriga äggproducenter, för att föda sig själva.

Den ruvande tranan reser sig ibland, för att vända det enda gröngrå ägget med näbben, och rulla in det mer centralt i balen. Hon plockar ihop bomaterialet, samt putsar fjädrarna kring bröstets ruvfläckar, allt för att ge ökad värmeåtergivning till ägget, när hon åter lägger sig ner.

Normal kullstorlek för tranan är två ägg, och att de läggs med en tidsdifferens innebär att den ena ungen kommer att vara större än den andra ungen. Detta i sin tur kommer att innebära att det yngre syskonet ofta utkonkurreras av det äldre, genom mobbning och undanskuffning vid matningen. Resultatet blir oftast att föräldraparet i ett senare skede har endast en unge att föda upp.

Jag skulle gärna vilja förstå hur föräldrarna kan tillåta denna dödliga syskonmobbning utan att lägga sig i, samtidigt som de tycks kunna gå hur långt som helst för att försvara ungarna mot externa faror. Ur ett mänskligt perspektiv är det obegripligt. Därför ska man inte lägga ett sådant perspektiv här.

Möjligen kan det vara så, att föräldraparet saknar intresse för att lägga resurser på att föda en svagare individ, som ändå kanske inte kommer att klara sig till reproduktiv ålder. Kostnaden för en sådan insats betalas inte av nyttan. Den enskilda tranföräldern lär inte tänka så, utan snarare är det nog, som vanligt, generna och evolutionen som styr beteendet.

Nu anländer flyttfåglarna, stora som små, i en strid ström till vårt land. I äldre tider funderade man mycket över hur småfåglarna kunde orka flyga så långt, över land och hav, för att nå varmare vinterkvarter. En logisk slutsats kunde ju vara, att de större hjälpte de mindre. Långt in på 1900-talet levde exempelvis en seglivad föreställning kvar, speciellt i Norrland, att sädesärlan fick följa med tranan under flyttningen, på dess rygg eller under dess vinge.

Bakgrunden till denna folktro torde vara, att allmogen vaksamt uppmärksammade, att tranan och ärlan anlände till bygden samtidigt på vårarna, och likaså försvann de samtidigt på höstarna. Till yttermera visso hördes från höstflockarna, blandat med tranornas kraftfulla trumpetskorrande, fina små pipljud, som av småfåglar.

Naturligtvis tillskrevs ljudet de små ärlorna, och så ansågs sambandet bevisat. Sädesärlan gavs lokalt namnet tranärlan. Numera vet vi de ljusa pipandet från tranflockarna härrör från årsungarna, som ännu vid bortflyttandet har långt kvar till de gamlas starka ljudkapacitet.

Eftersom jag nyligen haft covid, med tillhörande skapligt halsont, så känner jag mig så tacksam att inte ha ett luftstrupe motsvarande en tranas. Dess luftstrupe är en och en halv meter långt, och ligger i slingor delvis inbakat i bröstbenet. Det är denna enorma ljudapparat som ger upphov till en av vårarnas mest spektakulära vildmarkskonserter, och som av någon outgrundlig anledning lätt skapar rysningar av välbehag hos oss mänskliga åhörare!

Blyertsteckning 57 x 39 cm